Jag har skrivit förut om att jag varit sommarbarn på Alnön utanför Sundsvall då jag var 6 år gammal. Nu har min bloggvän Nacka lyckats på eget initiativ få tag på bilder på stället jag var på i och med att han bor på Alnön. Han fick även reda på att dom hade haft sommarbarn. Jag kände igen byggnaderna för jag cyklade även dit som tonåring för att se om folket fanns kvar där men det gjorde dom inte och nu är ju husen upprustade och andra bor där. Det känns som en sista tröst att få se dessa bilder, så tusen tack till dig Nacka

Jag gjorde ett rymningsförsök i störtregn men det är nåt jag tar med i mina anteckningar

Detta känner jag igen också ännu mer så fast man bara är 6 år så minns man traumatiska händelser och även dom extra roliga. Jag är tacksam för att jag haft en sån styrka så jag ha kunnat som ung trycka tillbaka allt men när jag brände ut mig så kom allt som en fors över mig. Jag valde att gå hos psykolog för jag hade lite andra upplevelser som jag också behövde ta itu med. Efter en massa tester så kom han fram till att det var samtalsterapi jag behövde och ingen medicin.

Tyvärr så slutade han arbeta där efter ett år men han tyckte att jag skulle få ett år till. Det ville inte överläkaren på detta sjukhus så jag fick inte gå färdigt, dom började dra in på samtalsterapi och ville att alla skulle ta medicin även om dom inte behövde. Psykologen sa att om man inte ta itu med sånt och får den tid man behöver så kommer det som ett kravbrev på posten när man blir äldre. Nu sitter jag här som äldre och känner att jag hade behövt ett år till. Istället har jag fått ta till avslappningsövningar, promenader och lite annat varje dag. Det har ändå hjälpt mig att hålla bort en del av tankarna. Till saken hör att en högkänslig personlighet far mer illa av såna upplevelser men på den tiden fanns ingen kunskap om detta. 

Jag började för ett tag sen att skriva ner händelser från mitt liv och det känns också skönt och gör att man befriar sig lite. Tack och lov så har jag en fantastisk man som är min bästa vän och utan honom hade det varit omöjligt att få ur sig allt för man har ju då en axel att luta sig mot. 

När jag såg denna bild så brast det för mig. Min pappa kom och hälsade på mig en gång och då hade han med sig fika och  en filt med sig så vi satt på höger sida om den lilla vägen. Jag ville hem eftersom jag blev så illa behandlad men mamma låg på sjukhus och pappa måste jobba. Det var ingen som trodde på vad barn berättade på den tiden. Socialen hade ju sagt att det var ett toppenställe för barn att var på för dom hade ju kor också. Senare har jag förstått att dom bara var ute efter extrapengar och att barnen skulle arbeta hårt. Jag berättar inte allt här på bloggen utan jag fortsätter skriva ner för det tror jag rensar bort resterna. Jag tänker även på alla andra barn som befunnit sig där genom åren

Johnny Cash med Hurt. Det är en passande låt till inlägget och hans röst och låten griper tag i hela mig.  

I går när vi tog vår promenad så var det 14 grader och solen tittade fram lite emellanåt. Vi landar mer och mer i att vi flyttat och trivs väldigt bra. Vi ångrar inte att vi tog vardagsrummet till sovrum för vi njuter av allt ljus från alla fönster och den dubbla balkongdörren. Dom fina gamla träden och massor av fåglar som kvittrar och människor som promenerar eller cyklar utanför och sitter på bänkarna som är utspridda utefter bakom trottoarerna. Det är ett härligt folkliv här. Att sen ha så nära till centrum är en stor fördel. Nu har vi onsdag och snart en helg igen som knackar på. Hoppas ni har bra sommardagar kära ni. Tack för att ni tittar in till mig. Sköt om er och ha det toppen

#sommarbarn #Johnny