Detta är min systers recension i Markbladet av Rockshowen vi var och såg. Jag sätter in den här direkt för jag tycker hon skrivit så bra...
Vi blev bjudna på detta av syrran och svågern... 
It´s Only Rock And Roll But I Like It
I annonsen stod det Rock´n roll show men i första akten lyste rocken mest med sin frånvaro på Skene Folkets Hus i fredags.
Lite drygt hundra personer hade hörsammat annonsen som utlovat bland andra både BB Cunningham, The Cadillac Band (invalda i Rockabilly Hall of Fame 2008) samt en hemlig gäst. Kvällen verkade upplagd för succcé
Men efter att Tommy Blom, tidigare medlem i Tages, inlett med “Slep little girl” gick det i princip bara utför. Även om Tommy har en röst som kan göra de flesta sånger rättvisa så var det inte mycket Rock´n roll som publiken bjöds på.
BB Cunningham lyste med sin frånvaro och när jag i pausen frågade vart han tagit vägen blev svaret att han helt enkelt fått en bättre spelning. Får man göra så mot publiken?
I stället för rock bjöds det på bland annat Bob Dylans Mister tamburine man, Leonard Cohens Hallelujah och Charlie Chaplins Smile. Visserligen bra låtar men inget som jag förväntar mig att få höra på en rock show.
Utmärkta musiker
Förutom de utlovade artisterna Tommy Blom och Gert Lengstrand fick vi även höra Ida Hallgren, som tydligen var stand in för Alicia Helgesson. Tyvärr försvann Idas röst i ljudet från instrumenten och det var ett genomgående problem under kvällen. Showen borde definitivt byta ut ljudteknikern.
Att sången drunknade i musiken betyder inte att musikerna var dåliga - tvärtom. När de drog sina solon kunde man verkligen förstå varför bandet blivit invalda i Rockabilly Hall of Fame. Ingen tvekan om att de visste vad de sysslade med och de allra flesta av dem utstrålade en sådan spelglädje att det nådde ända ut till bakersta bänkraden.
I slutet av första akten utlovade Tommy Blom, som var den dominerande artisten i akten, att det skulle bli mer rock i akt två. Så med dessa ord blev det en paus då jag passade på att höra vad övriga i publiken ansåg om showen så här långt. Till min förvåning levde den helt upp till samtligas förväntningar så frågan är om mina förväntningar var för högt ställda eller deras för lågt? Oavsett vilket kan jag inte bli annat än glad när människor som går på en konsert blir nöjda. Det skulle visa sig att så blev även jag till slut.
Andra akten
Tommy Blom inledde även andra akten och med sitt mellansnack á la Oldsberg gjorde han mig ytterligare besviken. Visst kan Kålle och Ada historier vara roliga men de hör inte hemma i detta sammanhang. Tommy borde ha mycket annat intressant och roligt att berätta om från alla sina år i musikbranchen. Efter framträdandet överlämnande han mikrofonerna till Doa tjerna i “The Inspirations” som stämde upp i gospeln Amazing grace. Då kom jag att tänka på bildnotisen jag sett från SPF Markbygden. De hade haft ett sexmanna blues- och rockband på besök, önskade nu att jag befunnit mig på deras möte istället. Det verkade ha varit ordentligt ös på den tillställningen och det var inget jag än så länge kunde påstå om den här föreställningen. Att tjejerna totalt dissikerade denna annars stämningsfulla gospel bidrog nog också i ganska hög grad till min önskan att fly oljudet.
Hemlig gäst lyfte
Men så kom äntligen vändningen med den hemlige gästen som visade sig vara Glenn Karlsson (bilden snett ner till vänster). Nu blev det äntligen den föreställning som jag förväntat mig att vara på. Med en röst i världsklass, snudd på Elvisvarning, och med många sköna moves började taket faktiskt att lyfta. Enligt min mening sjöng han för få sånger. En sådan stjärna borde fått betydligt mer utrymme i föreställningen.
Kvällens hjälte
Glenn efterföljdes av Gert Lengstrand som med sina 53 år i branchen hade ett både roligt och intressant mellansnack. Men även om mellansnacket var bra så var det naturligtvis rösten och utstrålningen som var den stora behållningen. För min del räddade han kvällen. Att se denne 68-årige rundhylte lille man rocka loss på scenen var en ren fröjd för både öga och öra.
När jag talade med honom innan föreställningen och frågade om det inte blivit slitsammare med åren att turnéra i den omfattning han gör. Tyckte han tvärtom att det var bättre och enklare nu än förr.
– Musiken är min hobby och att ha sin hobby som sitt yrke är ett sant privilegium, sade han. Han upplevde det snarare som att turnerandet höll honom vital och att mötet med publiken gav både energi och glädje. Det är inte konstigt att förstå för han är själv en sann glädjespridare.
Under hans framträdande lyfte till slut taket på Skene Folkets Hus och publiken stod upp i bänkraderna – Den mannen ÄR Rock´n Roll.
Maria Johansson